Sex år tog det att färdigställa boken Fittskrift som är en bok helt och hållet om fittor. Under de åren så har jag mött ganska många olika reaktioner på att någon skriver en bok om fittor. Behövs det verkligen en bok om fittor? Kan inte folk bara ha sina fittor för sig själv, det är ju bara en kroppsdel. Dessutom privat. Måste man göra en massa väsen av den och skämma ut sig? Men ser vi verkligen på fittor som vilken kroppsdel som helst? Som en arm eller en fot?
Vad lägger vi till exempel in i uttrycket “Vilken fitta!”?
Det kan betonas på olika sätt, men alldeles för ofta har det fått innebörden att någon ska skämmas över något som den gjort eller är. Att den är fel eller äcklig. Fittan har fått agera budbärare av många tråkiga och livsbegränsande budskap. Detta trots att den bär med sig en värld av möjligheter. Som att klitoris har tre gånger så många nervändar som penis ollon. Eller att fittan är självrengörande.
Många så kallade ”roliga historier” har som poäng att fittan luktar illa. Fittan ses ofta som den del av kroppen som är skamlig, oren eller äcklig. Att det är så får naturligtvis negativa konsekvenser och det är inte alls ovanligt att kvinnor upplever sitt könsorgan som fult, köttigt, motbjudande, äckligt och något som man helst inte vill se och känna på.
Samtidigt som människor har fått lära sig att fittor är skamliga och orena och ingenting som det finns anledning att lära sig så mycket om så har de som har haft förmånen att etablera någon form av allmän kunskap också valt att utgå ifrån uppfattningar om kvinnors underlägsenhet jämfört med män snarare än att faktiskt studera fittor för att förstå hur de funkar. Antaganden har då tex utgått ifrån att kvinnor inte har någon sexualdrift alls att tala om och ur det perspektivet är inte klitoris så himla relevant att studera. Flera gånger har klitoris återupptäckts av vetenskapen efter att den glömts bort av de som definierat vetenskaplig kunskap. Senaste gången så sent som 1990-talet. Det är så klart ett högts rimligt antagande att tänka sig att spridningen av många hisnande teorier om fittors funktion och anatomi hade kunnat motverkas om kvinnor också givits tillträde till de yrken och vetenskapliga fält som har haft företräde till att definiera detta. Mycket lidande hade kunnat sparas genom historien och mycket lidande finns fortsatt att spara in i framtiden om den felkunskap som fortfarande härjar i världen skulle kunna ersättas med underbyggd kunskap.
Okunskap om anatomi, användandet av ordet fitta som skällsord, sexuella praktiker som utgår ifrån en manlig norm liksom bristande genitalt självförtroende kan alla antas bidra till det orimliga felutnyttjandet av fittor som vi ser i världen idag. Och som också bidrar till att kvinnor inte får tillgång till sina sexuella och reproduktiva rättigheter i samma utsträckning som män. Den senaste sexualvanestudien, jämte många andra studier, visar att kvinnor får färre orgasmer än män. Detta trots att de allra flesta kvinnor får orgasm när de onanerar. Forskning visar även på ett samband mellan kvinnors genitala självbild, sexuell aktivitet och sexuell tillfredsställelse och därför drar forskare slutsatsen att ett sämre genitalt självförtroende kan påverka sexuell hälsa och bidra till att kvinnor genomgår onödiga kirurgiska ingrepp i genitalierna och då främst i könsläpparna. Flera svenska gynekologer varnar för dessa ingrepp. De anser att det är fel att göra ingrepp i frisk vävnad på grund av felaktiga skönhetsideal och varnar för att ingrepp kan innebära ärrvävnad, nedsatt känsel och att känseln i det opererade området försvinner eller minskar. Ytterligare en risk är att området blir överkänsligt och smärtar vid samlag.
Med boken vill vi motverka felkunskap, onödigt lidande och föreställningar om fittor som äckliga, fula och onämnbara. Vi tror också att alla oavsett vilket könsorgan man har gynnas av att fittor beskrivs på många olika sätt, inte begränsat till ett fåtal stereotyper som ofta sexualiserar och objektifierar personer med fitta. Vi vill motverka felkunskap genom att bidra till kunskapsunderbyggda samtal om fittor som bidrar till genitalt självförtroende.
Hur gör vi då för att börja prata mer och bättre om fittor? För att våga. För att bli hörda.
Genom att bidra till normaliseringen. Att säga fitta när man menar fitta och mens när man menar mens. Alla har sina trösklar och sina sammanhang. Ibland är det ett stort steg att bara nämna ordet lingonvecka och då är jag den första som hejar på.
Om det känns besvärande att prata om fittor så kan man alltid utgå ifrån tramset som har en tendens att sänka garden. Bloggen Fittforfight utgjorde inspiration för många att börja prata om fittor genom att göra om gamla ordspråk till fittordspråk. Tex:
Det finns ingen dålig fitta, bara dåliga kläder
Hur man än vänder sig har man fittan fram.Man får ta fittan i egna händer.Döm inte fittan efter håren.
Skaffa kunskap och gör dig av med felkunskapen. Läs, prata, fråga. Gå med i eller starta en studiecirkel. På bokens förlags hemsida tantgulforlag.se finns ett studiecirkelmaterial att ladda ner gratis som kan användas för att lära sig mer om och samtala om fittor.
Det är så mycket vi skulle kunna ladda ordet fitta med bortanför skällsord och skam. Tillsammans kan vi hitta andra mer konstruktiva innebörder av ordet fitta. Och genom det liksom ökad kunskap kan vi öka det genitala självförtroendet i samhället.
Comments