1. Berätta lite om dig själv och hur du kom i kontakt med ditt hantverk!
Therese Vinterbarn Ekström aka Konstmamman, f. 1980. Konstnär och fyrabarnsmamma. Född och uppvuxen i Linköping, bodde i Stockholm i fem år där jag gick på fotoskola, var assistent åt fotograf Jenny Källman, designade t-shirtar med handritade motiv, jobbade i secondhand-butiker. Sedan mötte jag kärleken i den skånske Mattias 2003 och flyttade ner. Efter alla år, förutom en separation på ett år ungefär, har vi våra fyra barn; Estille, Bascquat, Kino och Okki och är fortfarande en familj.
En manlig konstlärare sa en gång att han inte förstod varför man ville ta en bild, förstora den med overhead och rita av den verklighetstroget, vilket ju är det jag gör och jag minns att jag tänkte att han ju inte alls förstod grejen med att göra motivet i ett annant medium och med det och en annan storlek skapa en helt annan känsla. Det var som att han såg ner på det. Jag är glad att jag inte tog till mig hans ord.
Jag ritade redan som liten och papper och pennor känns heliga för mig. Först började jag rita i blyerts, jag gillade de hårda pennorna bäst! De tunna streck som de gav. Sen måste det ha varit runt 2014 som jag började rita med fineliners, med tusch. Jag antar att jag ville åt svärtan i linjen, istället för den gråa som blyertsen gav. Det som är spännande med tusch är ju att det inte går att sudda, så varje streck är på riktigt. Oftast kan jag rätta till det som blir fel, men inte om det hamnar utanför själva motivet, då blir det att göra om och göra rätt.
2. Har du någon utbildning inom ditt hantverk?
Fotolinjen på Kulturama, Stockholm.
Lunds Konst- och Designskola, Lund (en termin tills jag födde min förstfödda och sedan ville jag inte fortsätta).
Annars är jag autodidakt. Trägen vinner!
3. Hur går den skapande processen till?
Jag ser en detalj eller en bild som jag går igång på och känner att jag vill rita eller så arrangerar jag bilden jag vill rita. Jag använder bara mina egna bilder eller mina föräldrars barndomsbilder, men inte andra bilder jag ser. Om jag ser en rörelse som tilltalar mig, så iscensätter jag en egen med mina eller mina barns händer.
Jag förstorar upp den och skriver ut den som referensmaterial. Om jag vill ha den mycket större, skissar jag upp den enkelt på overheadpapper och förstorar den i blyerts på pappret. Sedan sitter jag med mina tuschpennor fineliners 0.05, ljudbok och referensbilden. Jag börjar med att få till formen och går sedan in på skuggorna på hela motivet. Jag ritar mig inåt och får på det sättet upp känslan av formen, t.ex. en hand med fingrar. Jag gör aldrig ett finger i taget, utan arbetar mig runt och in. När jag är nöjd med grunden börjar det bästa, att fördjupa skuggorna och linjerna och få det att se så verkligt ut som möjligt. Allt i tusch. Streck för streck. Det är väldigt meditativt.
4. Var finner du din inspiration?
I detaljerna i det stora. Det vardagliga. Hos mina barn, rörelser de gör. Händer. Fotografier av min barndom, att se mina föräldrar med mig, sitt barn, fotografier av mig och mina barn som bebisar. Modersrollen inspirerar mig.
Ord och meningar jag hör i förbigående eller ser i böcker jag läser eller lyssnar på, intervjuer. Jag samlar på meningar som jag finner viktiga då, som på något sätt sammanfattar en känsla eller en händelse.
5. Vilka råd kan du ge till någon som är intresserad av börja rita i tusch?
Just do it. Testa olika tjocklekar och märken för att se vilken du trivs bäst med. Gå till en butik med konstnärsmaterial och känn på de olika pappren som finns, tunna, grövre, fingrängade, storlekar. Våga göra fel. Ibland kräver en teckning många föregångare som kasserats som halva eller för att pappret inte kändes rätt.
Var inte heller rädd för att fråga de konstnärer du beundrar om råd, i 99 % har jag alltid fått fina svar!
6. Har du någon kvinnlig förebild inom konst/ hantverk / design? Vem och varför?
Jag har flera! Men den jag först kommer att tänka på är såklart konstnären Louise Bourgeois (1911-2010) för att hon arbetade självbiografiskt och feministiskt, även om hon inte kallade sig feminist, fast hon lär ha sagt att hon i hela sitt liv som skulptör, strävade efter att förvandla kvinnan från objekt till ett aktivt subjekt. Hon arbetade med sin konst samtidigt som hon var mamma och det tilltalar mig och att hon i sina verk tar upp moderskapet, sin barndom och den kvinnliga kroppen.
Lee Nowell-Wilson (@leenowellwilson) för hennes helt magiska teckningar, det är goals att kunna rita så verklighetstroget som hon kan! Hon skapar verk ur vardagen som förälder.
Martha Ossowska Persson för hennes målningar av händer.
7. Var ser du dig själv om 5 år?
Hmm, 2026 alltså. Då är jag 46 år och mina barn 19, 16, 12 och 9 år. Det betyder att småbarnsåren är över och, ja vad egentligen? Jag skapar ju nu och gjorde när barnen var bebisar också, så det kommer jag ju göra då också, men förhoppningsvis mer strukturerat och inte lika multitaskande. Att jag inte känner stressen över kommande utställning medan jag läser godnattsagan för barnen, eller så kanske det alltid kommer vara så för mig? Som kvinna är jag ju van vid att tänka två tankar samtidigt, skämt å sido. Men jag tycker att det underlättar att se barnens åldrar för att visualisera tiden.
Jag ser mig själv ha mer tid till att rita och att jag har ställt ut flera gånger och att det hör till min vardag. Att jag gett ut en bok, med min konst, antingen som illustrationer eller enbart som min konst.
