Om kreativiteten och vägen till ’Make & remake by hand

Jag och kreativiteten har haft ett långt, brokigt förhållande. Som ett gift gammalt par bråkar vi konstant och avslutar varandras meningar. Alltid hand i hand. Tillsammans har vi upplevt några av livets jobbigaste stunder men också några av livets bästa. Få saker gör mig lyckligare än när jag kan skapa. När allting bara flödar, känns självklart och okomplicerat. Varken bra, dåligt eller bäst. Det bara är. 

Det är min rädsla som orsakar bråken och slitningarna. Ibland har jag en hel regering i mitt huvud. Ett gäng sura kostymklädda gubbar med pekpinne, riktlinjer och åsikter. Lagar som måste följas, förmaningar och ödesdigra konsekvenser. Det blir en kamp och jag sliter för att hålla mig kvar vid kreativitetens sköna känsla. Till slut tvingas jag släppa taget och står naken. Naken och fel. 

När jag växte upp låg kreativiteten gömd djupt inom. Den kändes för farlig för att visa eller ta fram. Det var när jag utbildade mig till produkt designer som jag vågade öppna dörren. Fast bara lite på glänt. De två första åren var allt jag designade platt. Jag vågade inte visa vad jag skapade eller vem jag var. Tredje året gick det bättre. Jag var med på flera utställningar och fick publicitet för mitt examensarbete. Men ändå vågade jag inte. Den kritiska rösten inom som tvivlade var starkare än alla andras åsikter. Så jag stängde återigen ner mig själv, började arbeta i affär och övergav drömmen om ett kreativt yrke.

Så hade det kunnat sluta. Förändringen kom 11 år senare. Då bröt sig bortglömda barndomsminnen loss och tog över mitt liv. I den stunden och under åren som följde var det inte bara kreativiteten som saknades. Hela jag slutade finnas. 

Diagnosen blev Komplex PTSD och en 10 års sjukskrivning påbörjades. 10 år utan att skapa någonting. Tills jag en dag kände av en liten, knappt märkbar, längtan inom. Jag satte mig ner och började rita. 30 min senare gick det inte mer. En våg av skam och ångest sköljde över mig och jag rörde inte en penna på ett halvår. 

Då gjorde sig min längtan känd igen, lite starkare. En timme hann jag sy innan paniken tog över. Denna gången tog det 5 månader innan jag tog fram min symaskinen igen. Men min längtan gav inte upp. En liten förbättring varje gång. Sakta, sakta började jag rita, måla, sticka och sy igen. Lyckan var lika stor varje gång jag kunde börja, som smärtan och sorgen var överväldiga när jag tvingades sluta. 

När det till slut var dags för arbetsträning så gav jag upp tanken på mitt gamla jobb och valde ett textil kooperativ istället. Där kunde jag sy och skapa varje dag.

I mars förra året började jag arbeta igen. Jag tog ett jobb som personlig assistent för att ha tid för mitt skapande. Nästan ett år senare, nu i april, startade jag företag med ’Make & remake by hand’. 

Nu släpper jag inte kreativiteten. Den är del av mig och jag är en del av den. När jag skapar är jag i kontakt med mig själv. När jag skapar får min hjärna vila och det är min kropp som känner färg och form.

Min intention med Make & Remake by hand är enkel. Jag har startat företag för att jag älskar det jag gör. Jag vill förmedla skaparglädjen i alla mina produkter. Det lekfulla, färgglada, livsbejakande och prestationslösa.   

Att använda återanvänt material föll sig naturligt. Jag älskar att se potentialen i det gamla. Det tvingar mig att hela tiden skapa nytt, materialen räcker oftast inte till fler. Jag kan inte planera eller styra mitt skapande utan måste anpassa mig efter vad jag hittar. 

Det blir bra för miljön, bra för kreativiteten och bra för kunden som kan köpa handgjorda, unika produkter.